-
Jag såg på Sandras ansiktsuttryck under lunchen att hon visste att jag blev upprörd. Hon såg ut sådär som hon gör när hon vet att jag är upprörd men ingen säger det högt. Direkt när det kom fram såg jag på Sandra att hon nog hade önskat att jag inte skulle fått reda på det, eller inte just nu i alla fall, kanske inte inför alla inför lunchen. Och jag såg ut sådär som jag gör när jag faktiskt kanske är lite upprörd eller åtminstone inte är helt tillfreds och försöker vara tyst och fokusera på något annat. Vilket får Sandra att se ännu mer ut sådär som hon kan göra. Hon känner igen mig för bra. Hon försökte lugna mig med klassiska uttalanden som både hon och jag vet bara är skit. Jag höjde ögonbrynen och log sådär som visar att jag inte tycker att det hon säger är särskilt troligt. Och sen säger jag det. Det som gör att både hon och jag vet att det bara är smörja man försöker lugna sig med. Hon skrattar lite försiktigt för att få bort allvaret. En vecka, sa jag. En vecka ger jag det. Hon skrattar lite till sen tar jag mitt kaffe och stövlar bortåt. I fred, absolut, men inte tillfreds. Och det vet hon.
