malinlundhe

Jag är så kluven.

Jag vet inte vad jag vill med någonting.

På ett sätt vill jag ha tryggheten. På ett annat sätt vill jag ha spänningen.

Jag vet vad jag vill ha. Men jag vill ha mer. Mer. Mer. Mer.

Ibland känns allt så jävla långt bort.

På ett sätt känns det som att jag vill ta allt som det kommer. På ett annat sätt känns det som att det faktiskt är jag som ska skapa mitt egna liv och att det livet formas av mina egna val.

Och då är det bra om man vet vad man vill. Jag vet vad jag vill. Men man kan inte få allt.

jag tror att jag är lite av en hemsk människa.

när jag trillade ner för trappen och kom in på akuten kretsade allt runt mig. när personalen var runt mig, så kretsade det också om mig. de tog hand om mig, undersökte mig och pratade med och om mig.

jag hade jävligt ont och det var jävligt jobbigt.

men all den uppmärksamheten, någon som rör mig, någon som jobbar med att ta hand om mig, någon som kommer in och kollar att jag är vaken, helt ärligt gillade jag den uppmärksamheten. det kretsade runt mig.

agnes, sandra, sara, pappa, ida och tony, de var inte där för att hälsa på någon annan, utan mig.

första dagen i skolan efter detta bryr sig folk fortfarande. de kommer fram och frågar hur det är. jag finns.

jag känner mig som en hemsk människa. för jag tycker det känns bra när andra bryr sig om mig. jag vet inte om man är hemsk för det. för att någon frågar hur det är och jag känner att jag finns.

jag känner så väl igen situationen. något har hänt. och allt kretsar runt personen som råkat ut för detta.
jag har så svårt då, när jag kämpar i det tysta, och alla tycker synd om någon, bara för att de vet just det.

jag vet att det är så nu. många som bär på saker som hänt hemma. som har annan skit runt sig. som sliter som fan för skolan. alla små hjältar och hjältinnor som ingen frågar hur det är. för ingen vet.

och så har jag några blåmärken och får massa uppmärksamhet. det känns så fel att det är så.
ändå så känns det så bra när någon bryr sig. jag hatar att jag tycker om det.

strålar lite i fötterna. fortfarande kalla. efter snart tre dygn. lite domnade då och då. hoppas på tillfällig taskig blodcirkulation eller att svullnaden i ryggen klämmer någon nerv som snart kommer ligga perfekt igen. inget annat. ingen skola idag. illamående och dålig energi. taskigt taskigt. i morgon blir det skolan. alvedon och skolan. jag vill träna. svira runt på friskis. men icke. hemma på sveavägen nu och har diskat lite. ska hämta Nisse hos mormor idag, och sen ut till det nya "hem". sov min första natt ute i Beckershov i natt. gick förvånansvärt bra. särskilt med tanke på att jag kollade på kommisarien och havet innan. kanske att jag skärpt mig lite. slutat fåna mig. fått tillbaka stinget. kanske. hoppas så. i helgen drar jag och sandra till helsingborg. skönt och roligt och allting ska det bli. kanske kommer sakna någon. eller några. men mest ha roligt. mohaha.

Nattas 18-års fest igår. Första glaset vin klockan två. Förstöt hos Bettan. Skvaller och ölspel. Bussen till Sköldinge. HR3 har allsång i bussen. Jag, med min fina sångkvalité tog ton. Väl framme sjöng vi ja-må-hon-leva och delade ut våra presenter. Jag, Sandra & Agnes var på danshumör. Riktigt skoj, sprang upp för en spiraltrappa och showade för dom på det nedre dansgolvet. Low, low,low. Klapp, klapp, klapp. Aldrig hade vi nog dansat så sensuellt, haha. Bakom oss var det en vägg, men också en dörröppning. Vi var nog alldeles för uppspelta för att tänka oss för. Jag tog täten, som vanligt. In i mörkret. Bäcksvart. Tända lyset, näe? Inte en tanke på det. Någonstans inne i mörkret försvann golvet under mina fötter. Fan, en trappa. Omöjligt att komma på fötter, allt bara slant. Golvet försvann och jag hade inte en chans att stabilisera mig på något trappsteg. Greppar tag i något på väggen, för att inte falla. Det jag greppade tag i måste ha släppt från väggen, för jag faller, rätt ner. Tumlar ner för trappen. Landar på huvudet och ryggen efter flera meters fallande tumlande. Fötterna ovanför mig, dom ligger på trappen, huvudet ligger på golvet där trappen slutat. Någon järngrej har hamnat över mig. Antagligen den jag greppade tag i på väggen. Ont som fan i kroppen. Någon har tänt lyset och Agnes har sprungit ner till mig, Sandra är på väg. Första paniktanken - Fan, har jag brutit nacken nu? Känner efter. Nej, jag har känsel. Lugn, lugn, lugn. Ambulans? Fan vad ont det gör. Agnes och Sandra hissar upp mig, och leder ut mig till vakterna. Går det någn buss till stan? Någon, förmodligen Agnes, lyckas få med alla mina grejer. Johannes har redan kört fram bilen och vakterna som bryter på finska undrar om något är brutet. Nej, svarar jag. Sen gick det fort. Agnes och Sandra i baksätet. Johannes som kör och jag i passagerarsätet. In i ambulansintaget. Nu gör det ont som fan. Upp på bår. Skakar, hackar tänder. Personnummer, vad har hänt, hur mycket har du druckit, några sjukdomar jaddajadda. Det vanliga. En check och snygg läkare kommer in. Charmar och skojar och Agnes och Sandra kan inte sluta fnittra. Du får stanna över natten. Ha, glöm det! Men jag fick inte bestämma den gången. Hälsa alla, ha så kul på krogen, hejhej till Sandra och Agnes. Sara kommer. Någon har messat Hanna som har ringt Sara som kommer som en annan jourvän. Bara två alvedon, på grund av alkoholintaget, fan. På med klisterlappar och sladdar på bröstet som leder till någon maskin med massa vågor om puls och grejer. På med blodtrycksbindeln. Som automatiskt mäter blodtrycket en gång i timmen. Som gör det ännu svårare att sova än vad det redan är när man bara kan ligga på ryggen och har svinont. Pappa kommer och går. Tony tittar förbi. Jag sover om vart annat. Halv åtta är det frukost. Ett glas apelsinjuice. Åtta ska jag tvättas. Leds ut till badrummet. Kommer tillbaka. Ska du inte ha en smörgås? Något borde du ju äta. Nej jag går och gör en smörgås åt dig. En macka, ett glas nyponsoppa, en kopp te, ett glas mjölk kommer hon tillbaka med. Satt med mig själv och åt frulle. Städ-tanten kommer in. Kissnödig. Skitont i ryggen. Sköterskan kommerin och rullar övermig i rullstol, och åker hela fyra meter för att jag ska få kissa lite. Pappa och Ida kommer. Röntgen på gång. Inget brytet. Brabrabra. Kryckor och alvedon forte. Upp och gå, säger dom. Jag är inte sen på noterna. Åkte till IKEA. Äter alvedon. Hoppar omkring. Får vara jävligt nöjd med att jag lever, inte är förlamad utan har en eventuell hjärnskakning, kryckor, några blåtiror här och var, en vänstersida som inte är vad den borde och lite hängighet. Nu blir det kändisdjungeln, Grand Finale!

Tack alla för igår, för festen, allsången, all hjälp och resten också! ;)

kartonger överallt. skruvat isär sängen, sorterat cd-skivor, plockat ur badrumsskåpen.. etc etc. men jag är inte mindre snurrig bara för att det är koncentration och fullt ös i packningsteamet. jag ska märka en liten låda i badrummet. står ute i köket. tar pennan och går till badrummet. max tio meter. kommer fram. ska märka lådan. då är pennjäveln borta. i över tre timmar var den borta. och som jag letade. jag hade ett tag gett upp hoppet om att finna pennan igen. och då hittar jag den. lite fint på handfatet låg den. häftigt gömställe. suuuck!

bland annat detta i min blogg, exakt ett år sen idag. påminner lite om idag. något kroniskt återkommande varje tidig höst?

yepp

Av alla närmare killkompisar jag haft har jag fått löften, eller rättare sagt, vi har haft överenskommelser. Och det har inte varit att vara trogen livet ut eller blablabla. Simpla jävla respektgrejer. Och sånt. Inte en jävel har hållt något. Jag är trött och tjurig och packar mina kläder som aldrig tar slut. Och jag vill ställa upp människor på en rad. Och skälla och skrika och gråta och vara hysterisk mot dom. Men så gör man inte. Dom skulle vägra ställa sig på en rad framför mig. Dom skulle veta att det är något men helst inte gör.

Igår ser ni, då fick jag en del gjort, kan man tro. Med tanke på att jag först var i skolan, tränade på friskis, övningskörde, kollade på tv i kanske två timmar och sedan pluggade, jag skrev om respektens och kärlekens skapelse, en egen skapelsemyt, och sen gick jag och lade jag mig och läste. sen blev det sova. plus att jag gjorde allt det vanliga ni vet, äta, duscha, andas, ja ni vet. nu kommer vi till poängen. jag fick massa nyttigt gjort igår, men kjag har så jävla mycket kvar. det spelar inte längre någon roll hurvida man arbetar arslet av sig eller inte, prioriterar bort varenda socialt evenemang eller begraver sig i läxor elelr flyttkartonger. det finns hur mycket kvar att göra som helst. det är hundra gånger värre än vanligt i skolan. dom mailar fördjupningsarbeten och sträcker fram buntar med papper med uppgifter dom vill att vi ska göra, tills då och då och då. samtidigt som jag ska ta körkört någongång i livet. övningsköra övningsköra. och så ska rummet hos pappa tapeseras så det är urrivet. och mamma ska byta lägenhet, på måndag, så nu är det packa, städa, sortera, packa, städa, sortera.. sen är det jympa på måndagar, spin och handboll tisdagar, jympa onsdagar, småtjejerna och handboll torsdagar. plus att jag inte kan sova som normala människor utan försöker klara mig nästan varje vardagsdygn med under sex timmars sömn. sällan över sex timmar. jag är så trött och seg i kroppen. jag är inte ens stressad. jag har inte ont i magen. jag far inte omkring. jag sitter här. och är ostressad. det blir som det blir. ingen träning idag i alla fall. lite plugg måste det bli. sen får vi se. ganska sunt.

något trött idag kanske. eller bara språkligt instabil.

(det regnar ute).

Mamma: Ska jag skjutsa dig till hallen eller cyklar du?

Jag: Ehm, ja, du får gärna skjutsa mig eftersom det cyklar ute.


Mamma undrar över om jag hinner äta kräftor hemma i morgon kväll innan jag ska ut.

Mamma: Du ska inte på någon middag eller så i morgon?

Jag: Nej, men jag ska ju inte vara hemma jättetidigt.


det här fungerar inte va?

adjö