malinlundhe

ute är det sol. ser skitfint ut. men det ser också ut som om träden helt plöstligt ska dras upp ur marken och flyga in hit, till mig. så blåsigt är det.

jag lyssnar på den gamla fjortis-disco-dängan "paris to berlin".

måste egentligen á la bums hoppa in i duschen. sen blir det middag hos mormor. och tanken var den att vi, vilka som helst, inkluderat sandra, sara och jag, skulle ner till djulö och leva livet. men jag lär ju flyga bort då. som en annan heliumballong i detta vindkaos. så vi får se. vi kanske sitter här och kukelurar istället. mycket möjligt. skulle tydligen vara fotboll på harrys ikväll och det intresserar mig ungefär 1½ på skalan 1-10 där 1 är klåda pga tristess och 10 är duracellkaninshopp pga exalterings-maximum-stadie.

för övrigt?

att stoppa upp en kaktus i röven på jävliga individer är mer än lockande. människor som till viss del styr mitt liv, genom     t ex att ha makten över mitt körkort, mina betyg etc. dom kan uppträda och säga lite hur fan dom tycker och bedöma lite hur fan dom tycker etc etc och jag kan stå där som deras offerslav och bara punga upp tid, pengar och energi för att dom ska vara nöjda. sen gärna lite rosa gullegull också. men det kan dom bara fetglömma. sen att det finns saker dom inte får göra och säga och jaddajadda är det ingen som orkar bry sig om, det vore ju så mycket enklare om jag också bara följde order och tog emot? tacka och ta emot. låta dom hålla på. jag hjälper inte mig själv genom att demonstrativt inte lämna in uppgifter etc. men jag kommer aldrig sjunka så lågt att jag ber om ursäkt, håller käften och bara ler för betygens skull. för det finns inget betyg som bedömer beteende. men det verkar tydligen vara förbannat svårt att förstå. för dom andra tjejerna kan mot sin egna vilja hålla käft men när dom väl vågar yttra sig och blir tillsagda ber dom om ursäkt. förlåt för att jag sa som jag tyckte. förlåt för att jag står upp för mina rättigheter, mr makten. och konsekvenserna? de som fortfarande inte tänker be om ursäkt får en mental smäll på käften och ett personligt möte med makten. tack.

jag vet inte hur pedagogiskt riktigt och rätt det är att sätta sig bredvid sina gymnasieelever och ändra mellanradstecken, ändra få ord, sitta och berätta vad jag ska skriva i min recension och rätta minsta fel. det första man gör. är det inte bättre att förklara uppgiften, låta eleverna skriva och sen ta upp det viktigaste?  han säger att recensionen denna gång inte ska vara någon större uppgift. lite enklare. ja juste tjena. jag får krupp på han.

men idag fyller jag arton, mihihi! grattis till mig! :D

jag är inte helt fit for fight. eller hur man ska säga. ni vet. jag var på väg ut för att övningsköra. ska bara  flytta mammas cykel från bilen till cykelstället. kan det vara max 15 meter?! men jag har dock aldrig cyklat på den cykeln. till skillnad från min cykel så saknar mammas cykel fotbroms och är en herrcykel. vilket innebär att den har en sån där stång ni vet. och ett sånt där hornstyre ni vet. så jag ovan hoppar på cykeln för att cykla till cykelstället, ta en sväng om bara. kör ut mot floragatan och inser att shit, nu måste jag ju bromsa. märker att icke, det finns ingen fotbroms. shit. ropar hela tiden till mamma panikartade meningar som "hur fan bromsar man?". provar halvhjärtat med ena handbromsen men blir inte helt nöjd så jag hoppar av. eller hoppar ner. rättare sagt. från sadeln. och ni vet, jag är inte så himla lång, och cykeln var inte så himla kort. så jag far rätt ner på stången, mitt på fittan. och det gjorde helt brutalt ont. som det gör. men det går ju över tänker man. fast det gör brutalt ont så man till och med blir förbannad av all smärta så vet man att den är kortvarig. men icke. det går inte över. det värker och värker. och det börjar kännas konstigt? blör det mån tro? jag ställer cykeln i stället och svär några ramsor i full smärtartad version. vi sätter oss i bilen för att hämta sandra. jag upptäcker att det blör som fan. det börjar bli blodigt ner på låren. jag upptäcker att det är en sjö av blod innanför shortsen. nu börjar det bli jobbigt. och det värker som fan milt sagt. jag förklarar väldigt kort, sammanbitet, lite chockad men även glatt pga komiken i det hela, för sandra att jag har slagit i, förklarar situationen och att det blör enormt och gör förbannat ont. vi åker till ica för att snabbt bara köpa tvättmedel. värken ger sig inte. vi åker hem och jag kan knappt gå. dock har det mesta av blodflödet lagt sig men värken är kvar. mamma, jag och sandra beger oss till akuten, jag håller på att gå ihjäl av smärta samtidigt som jag ser jävligt rövknullad ut. mamma och sandra skrattar och ser det väldigt komiskt samtidigt som dom förstår allvaret. jag får komma in till någon doktor och bresa. jag proppas i tabletter och dom böjer lite på mina ben med mera. jag körs i sjukhussäng till akut-röntgen och där plåtar dom lite grann. sen är alla rum upptagna så jag får ligga i korridoren på akuten och vänta. inser att jag måste kissa. åh nej. men jag måste. haltar med sandras hjälp iväg till toaletten. det gick ganska bra att kissa. men med något gott kommer något ont. av någon anledning kommer det enorma mängder blod från såret som förut slutade att blöda. så det blir lite kaos. för det var liksom inte en droppe. utan vid det laget hade jag förlorat en del blod. efter lite assistans staplar jag dock ut därifrån igen och upp på sängen. röntgenbilderna visade inget brott eller någon spricka. dom vill heller inte gärna sy där och tejpa är inte så praktiskt kanske. så jag får med mig tabletter hem för inflammationsrisk och för värk och sen åker vi hem. sandra och mamma övningskör, majoriteten av mina närmsta vänner åker till örebro och cruisar och jag ligger hemma i sängen och läser en bok när det är strålande väder ute. sen kom dock sandra och vi glodde tv. för någon timma sen började tabletterna gå ur kroppen och det är ömt. kan man säga, lite fint sådär. för övrigt ska jag lägga mig nu. och i morgon (idag) ska jag kurera mig och knapra piller.

lustigt va?

jag och cyklar, men så kan jag alltid glädja några i alla fall. puss på er.

hallå? vart tog mitt inlägg vägen? hallå hallå hallå. hotell i alla fall. tråkigt. instuderingsfrågor om husfruavdelningen så vi tog lång lunch. och ewa lyckades inte riktigt säga ifrån. men sedan fick hon nog och utbrast att "det här går inte!". så vi fick gå ut och gå, sex stycken, och hämta våra apu-pärmar. vi kom tillbaka med två pärmar och lyckades även hinna med en vända genom åhléns, och att bänka oss på torget för att spana på folk och sola. rätt bra jobbat tycker jag. hon sa inget när vi kom tillbaka i alla fall. haha. mm..

parkhäng i kväll hoppas jag. om vädret tillåter. och allting. årets första real parkhäng för mig i så fall då. yes yes yes.

nej men, puss på er nudå.

Just det. Lite annat hade jag att berätta också. kan ju ta en snabbgenomgång då. I söndags åkte vi ut och fixade lite i lokalen, sen käkade jag, Sandra och Agnes pizza och tog det lugnt, jävligt skönt för vi var bra trötta. Agnes åkte och när jag och Sandra legat i soffan och halvsovit framför en film så pass länge att syret tog slut i rummet kom Anton och John. Vi följde med dom ut till Vingåker och grillade och Tony kom ut också, så vi fem tittade på film, eller dom andra tittade och jag satt och tittade på dom och frågade vad som hände. 

igår, måndag, blev det skola, djulörondan och en massa vila i soffan framför tv:n. Tony, jag och sandra låg och tittade på program på program. det var allt liksom.

idag så var det skola, nu snart utvecklingssamtal men sen så ska jag iväg på spinning och hoppas jag blir lite piggare efter det..

I torsdags var det örebro, lite shopping med anton och sandra och sådär, sen party, förfest hos cissi sen starlight men jag hade inte så kul så jag gick hem runt midnatt. tack alla ändå för en schysst kväll.

I fredags var jag ute vid vagnen, grillade, solade, spelade kubb och spelade badminton och lite sådär. tänkte hänga lite där i sommar faktiskt..

i morgon blir det grillkväll hos mig, kubb och grejer. trevligt trevligt, hoppas på bra väder bara.

på torsdag blir det mälarsjukhuset och jag hoppas dom kommer fram till något.

och på tisdag,  vad händer då? mihihi. arton arton arton. en vecka kvar nu, måste försöka skynda mig med att bli vuxen nu, eller så skiter jag i det totalt. det lutar åt det sistnämnda. låter lite tråkigt faktiskt.

festen i lördags. min och sandras artonårsfest. lyckad fest. korv med bröd, fylle-kaos-så-ska-det-låta, jag fick anti-stress-piller, pengar och en mp3, vi dansade, sjön, söp och hånglade. och var allmänt trevliga och glada. en del var mindre glada också men så är det alltid. lyckad fest. roligt roligt. sandra fick en tavla, ett album, anti-hångel-piller och en kamera. och så fick vi ju ha en massa trevliga gäster på party. mycket spring runt husknuten blev det och mycket snack nu efteråt. haha.

dock. dock mina vänner. vi lade ut massa energi, pengar och tid på detta. det kostade en del. vi är jättetacksamma för att vi fick låna Arwids högtalare, för alla som kom, för presenterna och alltihop. det vi inte gillar. eller jag kan skriva det jag inte gillar, det är dem som säger att dom ska komma, och inte kommer. folk säger ja, och dom säger att dom ska ta med folk. sen dyker dom inte upp.  det handlar om våra pengar, nerlagd energi och tid men det som stör mig mer är respekten, betydelsen, hela jävla symboliken i att dyka upp. en del har jag varit nära vänner med, vi fyller arton och bjuder massa folk på fest, dom säger ja och sen skiter dom i det. säg att fyra stycken säger att dom ska komma, med minst 2 kompisar var. dessa fyra med kompisar dyker aldrig upp. det blir tolv pers som inte dyker upp. tolv stycken är en hel del. nu var det inte exakt tolv som inte kom. men ni fattar principen. och man vill att folk ska komma, vi skulle inte sitta och bjuda in folk och ställa till med kalas om vi inte ville. vi vill att dom vi bjuder ska komma. sen gör dom inte det.
men passar det inte så fine. men det är tråkigt med sådan nonchalans mot oss. och mot andra också, folk förväntar sig att dom som sagt ja kommer och folk förväntar sig en bra fest, så det är inte bara nonchalant mot oss, utan mot alla andra också. dålig respkt mot sina vänner att säga en sak och göra något annat, tycker i alla fall jag. och skulle man nu bli sjuk eller något kan man meddela, för det gjorde folk. dom skickade sms och beklagade och skrev att dom var sjuka. det kan inte hjälpas. så är det. men de flesta gjorde inte så. dom bara dök aldrig upp, eller sa ja, sen sa dom plöstligt vet inte strax innan och sen så kom dom aldrig. inte särskilt schysst.