malinlundhe

vaknade halv tolv. sedan fixade vi oss och sen åkte vi för att handla, alla var överens om att här behövs städ grejor så vi kunde städa i ordning här. När vi kom hem från affären , ja vad är det vi ser då? Jo killarna vi bor med stod och skurade golvet och hade städat toaletten, haha mindre över till oss, vi fick i uppgift att städa köket. Nu känner man sig lite mer hemma här, när man fått lite i ordning och så.

karlar och groggar och bullar. utbildning har man inte och full på jobbet är man titt som tätt. känns seriöst. funderar på att bada i morgon . och basta. och kanske gå en sväng.

jag får barskning av sandra över att jag använder för lite bilder i bloggen och att det faktiskt är därför hon tar bilderna.

ser nu att sandra kallat denna blogg för mullvadens blogg i tidigare inlägg. alltså kallat mig för mullvad. jag lovar att hämnden kommer att infinna sig.

Drömde mardrömmar i natt. Vaknade och blev väldigt lättad över att jag bara drömde. Orolig natt. Men klev upp vid halv tolv och gick ner till repan och presenterade mig. Sen blev det att handla. Städgrejer och mat. Vet inte om killarna i lägenheten kände sig pikade för när vi kom tillbaka stod DE OCH STÄDADE! Nu är vi i princip klara, lovade ju mig själv att gå ut och gå idag, men får se hur det blir.

vi har precis anlänt till åre, skabbigt här tycker jag. Men vi ska städa i morgon, trots allt bara grabbar som bor här ;)

Kört, kört & kört. Kom fram. Fi faan. Eller. När det var femtio meter kvar körde jag fast, tjihoo. Blev till att kliva ut i tygskor och tunna mjukisar i halvmeterhög snö och skotta fram min kära bil. Medan de andra tjejerna skrattade högt och ohejdat. Sedan ska vi kliva in på mitt & sandras rum. Då boor någon där? Så personalen får ringa hotellets vd och vi får ett annat rum. Nu sitter jag i min tillfälliga säng och mina grejer är uppackade och jag är ganska trött.

Kära, kära läsare.

ingen motivation. lust. eller ork. för att blogga. leker musiklekar med tony, sandra och ida. mellandagsshoppat i norpan idag. nu är det deghäng vid köksbordet.

puss

Trots att jag älskar er där hemma. Så är det skönt här. Ska jag lägga till.

Skönt att vara här. Här och nu. Har spenderat för mycket pengar. Druckit latte med Sandra i Helsingör. Praktiserat. Tvättat och levt livet som fattig student. Allt möjligt som faktiskt har varit ganska skönt. Stått och tittat ut genom köksfönstret och rapporterat till Sandra hurvida det är molnigt eller ej och hur månen sett ut.
Legat på luftmadrasserna och skrattat så magen krampat för havskattsskämtet. Men när man sätter sig vid datorn kommer allt fram igen. Och när man tittar på tv. Och när man sitter och funderar. Katrineholm hinner i kapp. Och på fredag ska jag tillbaka. Jävla skit.

Det är förbannat mycket tur att det är jag som har ansvaret för mitt liv.

Om mitt liv helt skulle styras av situationerna runt mig och personerna runt mig och deras handlingar mot mig och allt som hände och sades hela tiden, då skulle jag få psykbryt.

Det är jag som har ansvaret för att må bra. Det är ingen annans fel att jag mår skit. Oavsett vad någon sagt eller gjort är allt mitt egna ansvar.

När någon bryter ett förtroende, när någon ljuger eller när någon ber en att aldrig höra av sig igen. Eller när någon talar om hur mycket fel man gör och är. Då är det lätt att gå under. Falla isär.

Om man inte tar ansvar för sitt liv och väljer att inte ta åt sig av all skit.

Jag tar inte tillräckligt mycket ansvar.

Tydligen inte ni heller som måste ge er på folk och såra dem.

För även om det är mitt ansvar att inte ta åt mig av eran skit så har alla ett eget ansvar för vad man gör.
Både mot sig själv och mot andra.

Om man mår så dåligt att man hela tiden behöver såra folk och gör andra illa kanske man borde ta mer ansvar fär sitt egna liv, både för sitt egna och andras liv.

Jävla idioter. Jag orkar inte stänga ute all jävla skit ni kommer med. Allt som gör ont och som gör att jag har ont i bröstet och magen varje dag, allt som gör mig orolig och ledsen.

Att behandla någon som om människan inte hade något värde är inte okej. Alla levande har ett värde. Både jag, min mormor och min katt. Både fattiga i Afrika, prostituerade och uteliggare och kriminella och alla andra.

Det finns möjlighet till fred.

Jag förstår inte varför man måste ge sig på andra och göra dem så illa så att de får ont i kroppen.
Att man kan säga saker som gör att det värker fysiskt i någon annans kroppen.

Vad har man gjort mot människan som gör att den behöver såra andra, för mig är det inte rimligt att en innerst inne lycklig människa kan skada någon genom bara verbalt våld avsiktligt.

Något måste föda allt detta. Men vad det än är vore det bättre att gå till botten med det och städa upp allt bakom sig. Fixa i ordning med det som inte står rätt till. Istället för att utagera det på andra som i sin tur känner trubbel.

 

Jag får nog. Rör inte mitt hjärta med era kalla dårskap och ord. Till slut är det inget hjärta längre utan skärvor av någon som ska föreställa ett hjärta.

Så jävla lätt att få något att gå isär. Så himla mycket svårare att laga det igen.

Och ibland finns bara slutet kvar. Och då är det inte bara jag som misslyckats med mitt ansvar.

fredag fredag fredag. plugg, fix och tvättning. åkrr på praktik i morgon. ikväll blir det galej. eftersom jag numera är bosatt på vischan så får mamma hämta i natt. känns som när man var en liten plutt och skulle dölja hur full man var. har egentligen ingen lust alls att svara på frågor angående en skittråkig film. men. nu står det på schemat.

Jag är så kluven.

Jag vet inte vad jag vill med någonting.

På ett sätt vill jag ha tryggheten. På ett annat sätt vill jag ha spänningen.

Jag vet vad jag vill ha. Men jag vill ha mer. Mer. Mer. Mer.

Ibland känns allt så jävla långt bort.

På ett sätt känns det som att jag vill ta allt som det kommer. På ett annat sätt känns det som att det faktiskt är jag som ska skapa mitt egna liv och att det livet formas av mina egna val.

Och då är det bra om man vet vad man vill. Jag vet vad jag vill. Men man kan inte få allt.

jag tror att jag är lite av en hemsk människa.

när jag trillade ner för trappen och kom in på akuten kretsade allt runt mig. när personalen var runt mig, så kretsade det också om mig. de tog hand om mig, undersökte mig och pratade med och om mig.

jag hade jävligt ont och det var jävligt jobbigt.

men all den uppmärksamheten, någon som rör mig, någon som jobbar med att ta hand om mig, någon som kommer in och kollar att jag är vaken, helt ärligt gillade jag den uppmärksamheten. det kretsade runt mig.

agnes, sandra, sara, pappa, ida och tony, de var inte där för att hälsa på någon annan, utan mig.

första dagen i skolan efter detta bryr sig folk fortfarande. de kommer fram och frågar hur det är. jag finns.

jag känner mig som en hemsk människa. för jag tycker det känns bra när andra bryr sig om mig. jag vet inte om man är hemsk för det. för att någon frågar hur det är och jag känner att jag finns.

jag känner så väl igen situationen. något har hänt. och allt kretsar runt personen som råkat ut för detta.
jag har så svårt då, när jag kämpar i det tysta, och alla tycker synd om någon, bara för att de vet just det.

jag vet att det är så nu. många som bär på saker som hänt hemma. som har annan skit runt sig. som sliter som fan för skolan. alla små hjältar och hjältinnor som ingen frågar hur det är. för ingen vet.

och så har jag några blåmärken och får massa uppmärksamhet. det känns så fel att det är så.
ändå så känns det så bra när någon bryr sig. jag hatar att jag tycker om det.

strålar lite i fötterna. fortfarande kalla. efter snart tre dygn. lite domnade då och då. hoppas på tillfällig taskig blodcirkulation eller att svullnaden i ryggen klämmer någon nerv som snart kommer ligga perfekt igen. inget annat. ingen skola idag. illamående och dålig energi. taskigt taskigt. i morgon blir det skolan. alvedon och skolan. jag vill träna. svira runt på friskis. men icke. hemma på sveavägen nu och har diskat lite. ska hämta Nisse hos mormor idag, och sen ut till det nya "hem". sov min första natt ute i Beckershov i natt. gick förvånansvärt bra. särskilt med tanke på att jag kollade på kommisarien och havet innan. kanske att jag skärpt mig lite. slutat fåna mig. fått tillbaka stinget. kanske. hoppas så. i helgen drar jag och sandra till helsingborg. skönt och roligt och allting ska det bli. kanske kommer sakna någon. eller några. men mest ha roligt. mohaha.

Nattas 18-års fest igår. Första glaset vin klockan två. Förstöt hos Bettan. Skvaller och ölspel. Bussen till Sköldinge. HR3 har allsång i bussen. Jag, med min fina sångkvalité tog ton. Väl framme sjöng vi ja-må-hon-leva och delade ut våra presenter. Jag, Sandra & Agnes var på danshumör. Riktigt skoj, sprang upp för en spiraltrappa och showade för dom på det nedre dansgolvet. Low, low,low. Klapp, klapp, klapp. Aldrig hade vi nog dansat så sensuellt, haha. Bakom oss var det en vägg, men också en dörröppning. Vi var nog alldeles för uppspelta för att tänka oss för. Jag tog täten, som vanligt. In i mörkret. Bäcksvart. Tända lyset, näe? Inte en tanke på det. Någonstans inne i mörkret försvann golvet under mina fötter. Fan, en trappa. Omöjligt att komma på fötter, allt bara slant. Golvet försvann och jag hade inte en chans att stabilisera mig på något trappsteg. Greppar tag i något på väggen, för att inte falla. Det jag greppade tag i måste ha släppt från väggen, för jag faller, rätt ner. Tumlar ner för trappen. Landar på huvudet och ryggen efter flera meters fallande tumlande. Fötterna ovanför mig, dom ligger på trappen, huvudet ligger på golvet där trappen slutat. Någon järngrej har hamnat över mig. Antagligen den jag greppade tag i på väggen. Ont som fan i kroppen. Någon har tänt lyset och Agnes har sprungit ner till mig, Sandra är på väg. Första paniktanken - Fan, har jag brutit nacken nu? Känner efter. Nej, jag har känsel. Lugn, lugn, lugn. Ambulans? Fan vad ont det gör. Agnes och Sandra hissar upp mig, och leder ut mig till vakterna. Går det någn buss till stan? Någon, förmodligen Agnes, lyckas få med alla mina grejer. Johannes har redan kört fram bilen och vakterna som bryter på finska undrar om något är brutet. Nej, svarar jag. Sen gick det fort. Agnes och Sandra i baksätet. Johannes som kör och jag i passagerarsätet. In i ambulansintaget. Nu gör det ont som fan. Upp på bår. Skakar, hackar tänder. Personnummer, vad har hänt, hur mycket har du druckit, några sjukdomar jaddajadda. Det vanliga. En check och snygg läkare kommer in. Charmar och skojar och Agnes och Sandra kan inte sluta fnittra. Du får stanna över natten. Ha, glöm det! Men jag fick inte bestämma den gången. Hälsa alla, ha så kul på krogen, hejhej till Sandra och Agnes. Sara kommer. Någon har messat Hanna som har ringt Sara som kommer som en annan jourvän. Bara två alvedon, på grund av alkoholintaget, fan. På med klisterlappar och sladdar på bröstet som leder till någon maskin med massa vågor om puls och grejer. På med blodtrycksbindeln. Som automatiskt mäter blodtrycket en gång i timmen. Som gör det ännu svårare att sova än vad det redan är när man bara kan ligga på ryggen och har svinont. Pappa kommer och går. Tony tittar förbi. Jag sover om vart annat. Halv åtta är det frukost. Ett glas apelsinjuice. Åtta ska jag tvättas. Leds ut till badrummet. Kommer tillbaka. Ska du inte ha en smörgås? Något borde du ju äta. Nej jag går och gör en smörgås åt dig. En macka, ett glas nyponsoppa, en kopp te, ett glas mjölk kommer hon tillbaka med. Satt med mig själv och åt frulle. Städ-tanten kommer in. Kissnödig. Skitont i ryggen. Sköterskan kommerin och rullar övermig i rullstol, och åker hela fyra meter för att jag ska få kissa lite. Pappa och Ida kommer. Röntgen på gång. Inget brytet. Brabrabra. Kryckor och alvedon forte. Upp och gå, säger dom. Jag är inte sen på noterna. Åkte till IKEA. Äter alvedon. Hoppar omkring. Får vara jävligt nöjd med att jag lever, inte är förlamad utan har en eventuell hjärnskakning, kryckor, några blåtiror här och var, en vänstersida som inte är vad den borde och lite hängighet. Nu blir det kändisdjungeln, Grand Finale!

Tack alla för igår, för festen, allsången, all hjälp och resten också! ;)

kartonger överallt. skruvat isär sängen, sorterat cd-skivor, plockat ur badrumsskåpen.. etc etc. men jag är inte mindre snurrig bara för att det är koncentration och fullt ös i packningsteamet. jag ska märka en liten låda i badrummet. står ute i köket. tar pennan och går till badrummet. max tio meter. kommer fram. ska märka lådan. då är pennjäveln borta. i över tre timmar var den borta. och som jag letade. jag hade ett tag gett upp hoppet om att finna pennan igen. och då hittar jag den. lite fint på handfatet låg den. häftigt gömställe. suuuck!

bland annat detta i min blogg, exakt ett år sen idag. påminner lite om idag. något kroniskt återkommande varje tidig höst?

yepp

Av alla närmare killkompisar jag haft har jag fått löften, eller rättare sagt, vi har haft överenskommelser. Och det har inte varit att vara trogen livet ut eller blablabla. Simpla jävla respektgrejer. Och sånt. Inte en jävel har hållt något. Jag är trött och tjurig och packar mina kläder som aldrig tar slut. Och jag vill ställa upp människor på en rad. Och skälla och skrika och gråta och vara hysterisk mot dom. Men så gör man inte. Dom skulle vägra ställa sig på en rad framför mig. Dom skulle veta att det är något men helst inte gör.