malinlundhe

jag tror att jag är lite av en hemsk människa.

när jag trillade ner för trappen och kom in på akuten kretsade allt runt mig. när personalen var runt mig, så kretsade det också om mig. de tog hand om mig, undersökte mig och pratade med och om mig.

jag hade jävligt ont och det var jävligt jobbigt.

men all den uppmärksamheten, någon som rör mig, någon som jobbar med att ta hand om mig, någon som kommer in och kollar att jag är vaken, helt ärligt gillade jag den uppmärksamheten. det kretsade runt mig.

agnes, sandra, sara, pappa, ida och tony, de var inte där för att hälsa på någon annan, utan mig.

första dagen i skolan efter detta bryr sig folk fortfarande. de kommer fram och frågar hur det är. jag finns.

jag känner mig som en hemsk människa. för jag tycker det känns bra när andra bryr sig om mig. jag vet inte om man är hemsk för det. för att någon frågar hur det är och jag känner att jag finns.

jag känner så väl igen situationen. något har hänt. och allt kretsar runt personen som råkat ut för detta.
jag har så svårt då, när jag kämpar i det tysta, och alla tycker synd om någon, bara för att de vet just det.

jag vet att det är så nu. många som bär på saker som hänt hemma. som har annan skit runt sig. som sliter som fan för skolan. alla små hjältar och hjältinnor som ingen frågar hur det är. för ingen vet.

och så har jag några blåmärken och får massa uppmärksamhet. det känns så fel att det är så.
ändå så känns det så bra när någon bryr sig. jag hatar att jag tycker om det.