malinlundhe

Det är förbannat mycket tur att det är jag som har ansvaret för mitt liv.

Om mitt liv helt skulle styras av situationerna runt mig och personerna runt mig och deras handlingar mot mig och allt som hände och sades hela tiden, då skulle jag få psykbryt.

Det är jag som har ansvaret för att må bra. Det är ingen annans fel att jag mår skit. Oavsett vad någon sagt eller gjort är allt mitt egna ansvar.

När någon bryter ett förtroende, när någon ljuger eller när någon ber en att aldrig höra av sig igen. Eller när någon talar om hur mycket fel man gör och är. Då är det lätt att gå under. Falla isär.

Om man inte tar ansvar för sitt liv och väljer att inte ta åt sig av all skit.

Jag tar inte tillräckligt mycket ansvar.

Tydligen inte ni heller som måste ge er på folk och såra dem.

För även om det är mitt ansvar att inte ta åt mig av eran skit så har alla ett eget ansvar för vad man gör.
Både mot sig själv och mot andra.

Om man mår så dåligt att man hela tiden behöver såra folk och gör andra illa kanske man borde ta mer ansvar fär sitt egna liv, både för sitt egna och andras liv.

Jävla idioter. Jag orkar inte stänga ute all jävla skit ni kommer med. Allt som gör ont och som gör att jag har ont i bröstet och magen varje dag, allt som gör mig orolig och ledsen.

Att behandla någon som om människan inte hade något värde är inte okej. Alla levande har ett värde. Både jag, min mormor och min katt. Både fattiga i Afrika, prostituerade och uteliggare och kriminella och alla andra.

Det finns möjlighet till fred.

Jag förstår inte varför man måste ge sig på andra och göra dem så illa så att de får ont i kroppen.
Att man kan säga saker som gör att det värker fysiskt i någon annans kroppen.

Vad har man gjort mot människan som gör att den behöver såra andra, för mig är det inte rimligt att en innerst inne lycklig människa kan skada någon genom bara verbalt våld avsiktligt.

Något måste föda allt detta. Men vad det än är vore det bättre att gå till botten med det och städa upp allt bakom sig. Fixa i ordning med det som inte står rätt till. Istället för att utagera det på andra som i sin tur känner trubbel.

Jag får nog. Rör inte mitt hjärta med era kalla dårskap och ord. Till slut är det inget hjärta längre utan skärvor av någon som ska föreställa ett hjärta.

Så jävla lätt att få något att gå isär. Så himla mycket svårare att laga det igen.

Och ibland finns bara slutet kvar. Och då är det inte bara jag som misslyckats med mitt ansvar.