malinlundhe

det känns infekterat. minst sagt. överallt. de senatse dagarna har jag liksom drömt mig bort gång på gång. alla bråkar på alla och härjar och har sig. på onsdag börjar skolan. och det har jag ingen lust med alls. det är liksom inte lugna puckar på en front. man får höra saker man aldrig trodde och man inser hur en del verkligen fungerar och man retar sig på varann. och precis överallt. att på något sätt rida ut tvåans vårtermin och
sen leva livet någon annanstans i sommar vore schysst.

kommer hela tiden att tänka på alex. hur han svor över katrineholm, över invånarna, staden i sig, allt. självklart försvarade jag allt, lite lättsamt, att äsch, det är inte så farligt, det duger, tjabbel tjabbel. fast jag också drömde mig bort ibland. han tog sitt pick och pack och drog. adjöken och sen bodde han med nya polare i en annan stad och hade det bra. svor varje gång katrineholm kom på tal. nej fy fan, horstad, det är vad det är, det fick jag höra.

men idag, idag är jag villig att hålla med. det är klart att mycket är bra. jämför man med människor i andra länder är vi några av dom som har det bäst. men det är mycket i denna stad som brister. mycket jag retar mig på. hur kommunanställda arbetar. prioriteringar. polisens arbete. vänners engemang. allas engameng. vilja och glöd. prioriteringar inom vården. vuxna. ungdomar. och jag vet att jag inte är den bästa här i världen och att många städer liknar denna. men det vore jävligt skönt att komma här ifrån ett tag, träffa glada människor och allt möjligt. jobba vore skönt. komma härifrån i sommar, jobba, festa, sola och bada. allt. bara jag slipper detta ett tag. jag hade kul i kväll. skitkul. bitvis. men det fanns en jävla del som jag kunde hopapt över.

så många gånger sista tiden jag svurit. över andra. mig själv. samhället och allt möjligt.
samtidigt som jag vet att jag har det bra. att samhället fungerar bättre än på många andra ställen. och blablabla.
men i alla fall. och jag blir så jävla trött och irriterad. över handfallenhet och allt var det är. och olyckor. och annat skit. orättvisa. jag kan tänka på så mycket och bli så arg. över hur det är.

och nu mitt i allt häver mamma hur sig att nu, idag, tisdag, fyller hennes döda pappa, som jag aldrig träffat, 90 år. han dog i en sjukdom, i cancer. en sjukdom vem fan som helst kan få och där faller vi tillbaka på orättvisan. att hur fan som helst man har levt sitt liv kan man dö, bara för att det är så. och jag vill bara slå och skrika när jag tänker på det, att det är så orättvist. men det hjälper inte. men jag vet att det ändå hjälper att fortsätta vara arg, strida för vad man tycker, stå upp för sina åsikter och sin tro och skam den som ger sig. jag vill tro att det hjälper och jag ska fortsätta tro det. jag tänker inte bli den tysta jävla rosa barbie-tjejen utan åsikter för att det är gulligt och annat trams.

sådant här är bra när jag får komma på agtt det tamejfan inte är läge att ge sig, inte för något. och detta ska jag läsa och komma ihåg när jag blir sådär äckligt svag igen och bara ger upp. det är då man behöver veta att man inte ska ge sig. skam för dem.

och när jag möter dom igen, dom där små präktiga tjejerna som inte hjälper varandra och där igenom inte heller hjälper sig själva, och bara är äckliga, när jag möter dom ska jag skratta. och sen ska jag förklara hur det ligger till. utan att slå och skrika. men jag ska i alla fall inte ge mig. det ni.

och jag vet att sandra kommer skratta när hon läser det här. men samtidigt förstå och tycka på något sätt som mig. och bli lite peppad genom detta. och veta vad jag skriver om. och det gillar jag ändå, hon är lite som mig, haha.

god natt på er. och lev idag va. i morgon kan det vara jävligt mycket för sent. hellre ställa till med lite idag och kunna skratta åt det i morgon än att sitta på arslet och vara präktig idag och ligga på dödsbädden sen och tänka tillbaka på ett liv som inte innehöll något.

puss. och fattar inte varför jag ska sova själv inatt, du är ju också själv. sjutton också.